Amningshysteri

Önskeinlägg: Om vår amning

2012-03-08T21:11:00.000+01:00

lisakristin säger: Du kanske inte vill skriva om det, men jag vill gärna läsa mer om er amning. Håller ni på, hur ofta, vilket bemötande får ni om ni ammar offentligt?

Att amma en (nästan) fyraåring är oftast ganska bekvämt. Vi ammar i stort sett bara när vi vaknar på morgonen och när hemulen går och lägger sig på kvällen. Yes, that's right, jag ammar henne till sömns. Vid sjukdom, svår tristess eller när hon ser något annat barn ammas blir det någon gång utöver det också, men hon accepterar (oftast) läget när hon måste vänta en stund, eller om jag säger att jag inte vill.

Som längst har det har det gått tre dagar mellan två amningstillfällen och varken hemul eller bröst har haft ont av det, även om återseendet varit hjärtligt. Jag är inte rädd att mjölken ska sina då vi är ifrån varandra någon dag. När en ammat en tid kan det ta månader eller år innan brösten helt slutar producera mjölk och vid de tillfällen då det har behövts lite större mängder, som när hon varit sjuk, upplever jag att det går snabbt att trigga igång produktionen igen.

Jag ammar sällan offentligt längre, eftersom hon nästan helt slutat be om det. De enstaka gånger vi ammar ute bland folk, upplever jag inte längre att många lägger märke till det. Få förväntar sig att ett så "stort" barn ammas och därför ser de helt enkelt inte vad det är som sker mitt framför ögonen på dem. Numera är jag också såpass luttrad att jag låter kommentarer och menande blickar rinna av mig.

Något som allt oftare inträffar, och som jag har svårare att finna mig i, är att jag hamnar i sammanhang där det rackas ner på amning. Jag tar nästan aldrig själv upp ämnet, och få utanför min närmaste krets vet att jag ammar och är engagerad i Amningshjälpen, men jag märker att amning som företeelse diskuteras förvånansvärt flitigt. Då gärna ur ett freak show-perspektiv. Det kan gå fort, inom loppet av några få meningar, kan en grupp människor ha hunnit enas om att småbarnsamning är äckligt och onaturligt och då sitter en i en knivig sits. Ska en låta det passera, eller ska en komma ut som den äckliga och incestuösa i sällskapet?

Går det att debattera amning?

2012-03-07T23:48:00.004+01:00

Det har gått en vecka sedan Amningshjälpens Marit Olanders, med flera, gjorde en strålande insats i tv4:s Kvällsöppet. Sedan dess har jag av och till funderat på hela konceptet att diskutera amning och jag blir bara mer och mer irriterad. Att media gång på gång får för sig att det är ett ämne som går att debattera sådär rakt av på tio minuter är om något ett bevis på hur oinsatta och ointresserade de är.

Ämnet hade lika gärna kunnat vara "fåglar" eller "rymden".
– För eller emot?!
Ser ni var jag försöker komma?

Nej, tack. Strunta i det eller läs på och återkom med en vettig frågeställning. Jag är helt säker på att debatten hade blivit intressantare om ämnet varit mer specifikt. Förslag till nästa gång: "Medias okunskap om amning".

Bara gör't

2012-03-07T00:19:00.000+01:00

Det finns en första gång för allt. Idag har jag testat att gå på bio själv. Det var helt ok och kommer säkert ske fler gånger.

Angående att skyla sig

2012-03-07T00:16:00.000+01:00

Lilla tacksamhetsboken – del 5

2012-03-04T19:12:00.000+01:00

Ibland är jag extra glad att vi har amningen kvar. Som nu, när vi har magsjuka i huset. Bröstmjölk är minst lika bra som köpt eller hemmagjord vätskeersättning och det känns tryggt att veta att hemulen får i sig vätska och energi även då ingen annan mat eller dryck är intressant.

Det luktar skämt

2012-03-03T21:45:00.003+01:00

Igår på jobbet halade en kollega plötsligt upp sin telefon och började exalterat läsa ett sms hen fått av sin bror. Jag, som inte längre orkar bemöta den här personens ständiga utfall mot allt (amning, övervikt, barn som inte har "respekt" för vuxna, personer som väljer bort vissa livsmedel av etiska skäl, osv.) som inte passar i en väldigt snäv norm, var på väg att resa mig och gå när min kökskollega istället styrde upp situationen: "Jag förstår inte, kan du förklara?"

Den förstnämnda drog skämtet igen, fast långsammare och med det lätta darr på stämman en lätt får när en just fattat att en är ute på tunn is. Kökskollegan igen: "Jaha, det vi ska skratta åt är alltså att läraren uttalade den svenska elevens namn med arabisk brytning?"

Jag hoppas att vi därmed slipper höra fler "skämt" av den typen.

Jag har inte slutat blogga, men...

2012-03-02T22:15:00.000+01:00

Ok, dags för uppryckning. Så här gör vi: ni lämnar varsin kommentar med ett ämne eller en rubrik eller någon annan form av förslag på vad jag ska blogga om. I gengäld ser jag till att avsätta en stund (nästan) varje kväll framför datorn, tills jag fått in rutinen igen. Är ni med?

Statusuppdatering

2012-03-02T21:47:00.000+01:00

Här ligger jag och väntar på zombieapokalypsen. Och kanske ett glas vin. Men nej nej.

Hej Bullen,

2012-02-27T22:39:00.000+01:00

jag är en sprallig tjej, på snart 30 härliga jordsnurr, som har ett litet problem. Så här är det: varje gång jag har något viktigt att göra blir jag helt apatisk. Inte nog med att jag ideligen skjuter upp det viktiga, jag kan inte heller göra något mindre viktigt eftersom jag då får dåligt samvete över att jag inte prioriterar det viktigaste. Just nu har jag till exempel tänkt söka ett jättevuxet jobb, som jag eventuellt är kvalificerad för, men absolut inte har någon erfarenhet av. Sista ansökningsdag är dock inte förrän på fredag, så innan dess kan ingen räkna med att jag börjar blogga om något väsentligt igen. Eller diskar. Eller viker tvätt. Eller läser alla hundratals säkert jättespännande blogginlägg ni skrivit sedan 31 januari, då jag fick nys om den utannonserade tjänsten.
Hjälp, det här är verkligen ett jättestort problem för mig.
Med vänlig hälsning
OCD-tjej_82

Jag är inte rojalist, men...

2012-02-23T23:33:00.001+01:00

...vad är grejen med allt hat? Vill vi avskaffa monarkin eller är vi mer intresserade av att bara släpa ut kronprinsessfamiljen på torget peta på dem med en spetsig pinne?

Jag borde eventuellt sluta hänga på twitter.

Disclaimer

2012-02-21T22:21:00.000+01:00

Förresten, jag har ju gått och blivit hjälpmamma så här på äldre dar också. (Mer info om vad det innebär hittar du på Amningshjälpens hemsida.) För att undvika eventuella missförstånd vill jag dock inflika att, om inget annat nämns, så är det jag postar här på bloggen mina egna åsikter och reflektioner och alltså inte nödvändigtvis representativt för föreningen Amningshjälpen.

Blixtvisit i tamponglandet

2012-02-20T21:32:00.000+01:00

Sedan jag blev med menskopp har jag fått en mindre neurotisk inställning till mens. Det är helt enkelt inte jobbigt längre. Jag har till och med slutat hålla på och räkna dagar, men känner mig ändå mer i fas med mig själv och vet i nio fall av tio redan på morgonen ifall jag kommer få mens under dagen. Så även i morse.

Tyvärr fick jag inte med mig menskoppen när jag stack till jobbet så jag fick leta fram en gammal* tampong i en gömma. Och Jesus fucking Christ vad obehagligt. Var det så här det var att ha mens varje gång de första ~~tio~~ ~~tolv~~ femton åren?! Tills jag kom hem och kunde byta till menskoppen var jag oavbrutet och smärtsamt medveten om fittslemhinnorna, för att inte tala om känslan när den jäveln skulle ut. Som att riva av en invändig sårskorpa.

Engångsmensskydd, nej tack!

*Gammal som i säkerligen av en design som inte längre tillverkas, inte som i artikeln om häxlesbianerna, som bytte tampong med varandra, som jag läste om i en tjejtidning någon gång under tonåren.

Gubben

2012-02-19T23:17:00.000+01:00

Jag har skaffat en ny gubbe. Det är inte alls så kontroversiellt som det låter, eftersom jag är av åsikten att en inte kallar mannen en är gift med för gubben, så ta och lugna ner er ett par hekto. Gubben jag snackar om här är bara en random farbror som jag har börjat morsa på när vi springer på varann här i området. Och det gör vi, tro mig.

Gubben och jag brukar helt oavsiktligt synka våra besök i fiskbilen och livsmedelsbutiken och således få anledning att slänga lite käft. Jag vet inte vad han heter eller var han bor, men vi ses nästan varje dag och jag gillar honom och hans neverending kvickheter. Vad skulle jag göra om han plötsligt försvann? Hur länge måste jag vänta innan jag anmäler honom försvunnen? Han är rätt till åren kommen, så han kan ju teoretiskt sett ligga någonstans kvidande med bruten lårbenshals om han inte syns till på en dag eller två.

Istället för blogg: förvirring

2012-02-19T11:44:00.002+01:00

Jo, men det här med bloggerplus blir nog bra. Eller så gör jag som Lisa föreslog: använder en dator. God damn it.

Övergångsobjekt

2012-02-14T21:00:00.000+01:00

Hemulen har börjat ta med sig mjukdjur och tygtrasor i sängen om kvällarna. Kanske är det en grej som hör till åldern, men jag kan inte låta bli att associera det till att hon också har dragit ner på amningen. Om jag finns till hands vill hon fortfarande amma när hon vaknar och när hon går och lägger sig på kvällen, men småsnuttandet dagtid har hon skurit ner på drastiskt. Det är i stort sett bara när hon ser andra barn ammas eller om hon ätit en massa skräp och tycks vilja jämna ut blodsockret som hon tar initiativ till att vilja amma däremellan.

Jag är kluven. Visst är det skönt att slippa tänka på att alltid ha amningsvänliga kläder när vi är tillsammans och helt klart uppskattar jag att slippa kommentarer och menande blickar från intoleranta personer i vår omgivning, men samtidigt blir jag påmind om att hon så småningom kommer fasa ut amningen helt. Det finns ju inget som säger att det kommer ske inom den närmaste framtiden, kanske dröjer det flera år, men ändå. Jag vill inte ha fler barn, så när hon är färdig med amningen är jag också det. För alltid.

Day 11 – Makes you happy

2012-02-11T22:03:00.001+01:00

Day 10 – Self portrait

2012-02-11T21:57:00.000+01:00

Den här hade jag bävat för sedan jag bestämde mig för att anta fotoutmaningen. Jag fastnar knappt på bild och har definitivt ingen fotomin, utan är lika ombytlig som Hugo – the cat of 1000 faces, fast med enbart olika varianter av the man who looks like a thumb på min repertoar. Men se, efter ungefär trehundra försök lyckades jag med konststycket att inte bara få med hela mitt huvud på bilden utan också att inte blunda eller göra grimaser. Hurra för mig!

Day 9 – Front door

2012-02-11T21:32:00.001+01:00

En av alla mina favoritfeatures med den här lägenheten är att vi har dubbla ytterdörrar. Vi slipper höra vad som händer i trappan och grannarna slipper höra oss tjafsa när vi försöker göra oss i ordning i den minimala hallen (inte en favoritfeature) och ta oss ut alla på samma gång. Dubbelwin.

I förra lägenheten hade vi bara en dörr. Med en fet glipa under. Inte bra för mig som är lagd åt det paranoida hållet. Särskilt eftersom det var omöjligt att låtsas inte vara hemma när min far och annat löst folk hemsökte oss. Usch! Ett hem ska vara en borg.

Somliga borde inte få köra bil

2012-02-11T20:48:00.001+01:00

I någon intervju berättade Mia Skäringer om när hon slutade "sitta som en framåtlutad sjuttioåring" vid bilkörning. Jag blev inspirerad och faktiskt så var jag lite mer relaxad än vanligt när jag satte av mot Borås i morse. Dock varade det inte särskilt länge.

Prövning nummer ett: Jag måste tanka innan jag sticker. Kommer helt otippat ihåg att tanklocket sitter på höger sida men blir inte kvitt tvångstanken att jag ska få drivmedelstourettes och plötsligt tanka diesel. Klarar dock att motstå impulsen och kommer iväg utan att motorn skär ihop.

Prövning nummer två: Nästan direkt när jag kommer ut på motorvägen upptäcker jag att spolarvätskan är slut. Är redan sen på grund av dålig planering och kaffedrickande i sista sekund innan avfärd så jag tänker att jag får härda ut och fixa det på vägen hem. I höjd med Bollebygd blir dock läget ohållbart och jag tvingas stanna på macken med namnet Gud glömde. "Smakfullt". Fy fan.

Prövning nummer tre: Ännu en gång vaknar min inre OCD-person. Dubbel-, trippel- och kvadruppelkollar att det verkligen är pumpen med spolarvätska jag stannat vid, samt att jag lokaliserat rätt behållare under motorhuven. Jodå, det är en liten fönsterliknande symbol på locket. Fyller på. Har ångest. Borde vara i Borås om femton minuter.

Prövning nummer fyra: Inne i butiken finns såklart bara en anställd som ensam ska sköta korvgrillning, videouthyrning och kassa. En person före i kön. En person som i perfekt enlighet med Murphys lag ska ha grillad med bröd. Min tur. Då rycks dörren upp och in rusar en man med munstycke och slang tillhörande den där jävla tryckluftsmojängen som brukar stå i samma skåp som hinken med det sorgligt grusiga vattnet man kan använda för att blästra vindrutan med. Han är upprörd och han är universums medelpunkt. Jag funderar på att ta springnota på mina två komma fyra liter spolarvätska men går istället in i mig själv och innan jag vet ordet av har jag betalat och sitter i bilen igen.

Prövning nummer fem: Vid det här laget har jag stressat mig till tunnelseende och kopplat på autopiloten. Ungefär 0,1 sekund efter att jag rullat ut på påfarten inser jag att jag är på väg tillbaka mot Göteborg. Slår bort tankarna på att lägga i backen alternativt köra mot färdriktningen. Profylaxandas i två kilometer innan avfarten mot Hindås äntligen uppenbarar sig. Stannar till på rastplats och ringer för att meddela att jag är dum i huvudet och kommer bli sen. Ingen svarar. But of course. Skickar sms istället. Kommer iväg i rätt riktning och passar på att hytta med näven mot mackjäveln när jag passerar den för andra gången.

Prövning nummer sex: Parkera i P-hus. Trots behändigt sneda rutor lyckas jag krångla till det och blir tvungen att göra om och göra rätt. Skakar så att jag knappt prickar myntinkastet i automaten men får till sist ut en biljett.

Prövning nummer sju: Springer in på sjukhuset, där jag borde ha suttit i möte redan tjugo minuter tidigare. Klarar inte av att tillgodogöra mig vad som står på infopelaren i entrén. Irrar planlöst runt en stund samt åker trasig hiss och hamnar i källare innan jag får tag på en barnmorska som guidar mig till rätt lokal. Pust!

"Men det är ju ohälsosamt att vara tjock!"

2012-02-09T23:21:00.003+01:00

Det här likhetstecknet mellan smal och sund. Vem är PR-konsulten bakom det? Hur kan människor på allvar inbilla sig att det är nyttigare att leva på låtsasmat som ger 400 artificiella kalorier om dagen än att dra runt på fem, tio eller till och med tjugo trivselkilon?

Ja, det är att misshandla sig själv att lägga på sig så mycket och röra sig så lite att en vanlig trappa eller en promenad till busshållplatsen känns som ett oöverstigligt hinder. Det kan jag hålla med om. Däremot finns det tusentals och åter tusentals överviktiga människor som är i utmärkt kondition och har exemplariska värden, precis som det finns mängder av människor som "har tur" och håller sig smala och "snygga" trots att de lever på wienerbröd och cigaretter. Hur kommer det sig förresten att så många av dessa måltidsersättningar tillverkas i form av något som är tänkt att efterlikna milkshakes och chokladbitar?

Äh, säg som det är istället. Du bantar för att är normskadad och med det följer att du ser tjocka människor som vägrar anpassa sig efter den normen som ett hot. För om du är beredd att frysa, tappa hår och tänder och drabbas av förstoppning, diarré och leversjukdom i jakten på den perfekta kroppen™ så faller liksom ditt hälsoargument på sin egen orimlighet. Ta dina åsikter om vad jag borde äta och inte och stoppa upp dem någonstans där jag slipper se och höra dem. Låt din "sparrissoppa" tysta mun så håller jag mig här borta på min kant med min jättekonstiga mat som jag lagat av såna där oberäkneliga ingredienser utan kaloritabell på baksidan.

Vi kan väl höras av om femton år och se vem som mår bäst då. Hej!

Ps. Jag vet att det finns mindre osunda, eller rent av sunda, anledningar och tillvägagångssätt att gå ner i vikt, samt personer som klarar av att kombinera en sådan livsstil med ett vettigt sätt att bemöta sin omgivning. Är du en sådan person så är inte det här inlägget riktat till dig.

Februari you say?

2012-02-08T23:03:00.001+01:00

Det är först när jag läser det här inlägget som jag inser 1) att det är februari och 2) att vi fortfarande inte plockat undan julpyntet.

Day 8 – Sun

2012-02-08T21:30:00.000+01:00

Hade jag varit förutseende så kunde jag ju tagit några soliga vykortsbilder under förra veckans högtryck. Nu blev det inte så. Istället ber jag att få presentera: hemulens taklampa!

Day 7 – Button

2012-02-08T21:15:00.000+01:00

Den här knappen trycker man på för att låsa upp vår port dagtid. Tror den kan vara gjord av koppar (eller så är den bara smutsig). Jag tänker på det rätt ofta, hur mycket koppardetaljer det är i femtiotalsbebyggelse. Var gemene man hederligare förr eller var kopparn värdelös på den tiden?

Ps. Det är alltså inte kilovis med koppar jag snackar om utan små detaljer. Koppartjuvar göre sig icke besvär. Tyska kyrkans tak däremot...

Ps2. På tal om koppartjuvar så yttrade en kollega de bevingade orden "i Ale mår knarkarna bra!" häromdagen. (Påståendet byggde hon på att det försvinner en del metall från järnvägsbygget som pågår i kommunen.)

Day 6 – Dinner

2012-02-08T10:18:00.002+01:00

Vi hade planerat att äta en särskilt snygg rätt i måndags, så att vi skulle kunna ta glättiga bilder på den till utmaningen. Vi begick dock misstaget att låta mig vara ansvarig för inköpen. Eftersom jag bara kan komma ihåg tre saker om jag inte har en lista blev det inget med den rätten.

Istället fick vi freestyla utifrån vad vi hade i frysen: en liten burk ospecificerad grönsakssås (troligtvis något med riven morot, röda linser och tomat) och en klump quornstrimlor. I skafferiet hittade vi två block äggnudlar. Helt ok smakmässigt men inte särskilt snyggt och definitivt inte vad vi tänkt oss. Som livet i stort antar jag.

Day 5 – 10am

2012-02-05T20:54:00.000+01:00

Ett smakprov (hehe) på det maniska plastslickandet jag nämnde i förra inlägget. Om ni undrar över mängden sopor så... ja, jag har svårt att komma på en giltig ursäkt här. Jag vet inte riktigt vad som hänt faktiskt.

Day 4 – A stranger

2012-02-05T19:00:00.001+01:00

Det här är ett jävligt udda beteende, att dricka avfrostningsvatten. Ingen jag känner skulle göra något sådant. Katten på bilden är alltså en främling.

Andra störda beteenden han hänger sig åt är maniskt slickande på plast samt att han gärna tvättar sin bror i röven efter att han vunnit ett slagsmål mot densamme. Till hans (och mitt) försvar ska sägas att han kommer från ett katthem och alltså eventuellt har haft en tuff uppväxt (som jag inte kan hållas ansvarig för).

Fånigt

2012-02-05T18:38:00.000+01:00

iPhone är kul, men inget vidare att blogga ifrån. Hittills har jag testat det gamla via mail-knepet och Bloggers egen app. Tyvärr blir jag i båda fallen tvungen att välja om jag vill blogga bild eller text. Båda går icke. (Om jag inte vill ha bilderna nedanför texten och/eller i gigantiskt format så att de fortsätter ut i listen till höger.)

Problemet skulle också kunna vara att jag är vrång och vägrar fatta hur jag ska bära mig åt. Någon som har lättförståeliga tips att komma med?

En av alla situationer jag vägrar ta lärdom av

2012-02-05T16:07:00.002+01:00

Varje gång jag gör potatisgratäng tänker jag att "förra gången tog jag för mycket grädde/mjölk, det ska jag inte göra idag", sen häller jag på skitmycket vätska och undrar hur det kunde bli såhär igen.

Day 3 – Hands

2012-02-04T11:18:00.001+01:00

Ormskötaren hette Nikita. Det var nästan det mest fascinerande med hela visningen. Var hennes föräldrar ovanligt excentriska typer? Var de tonåringar när de fick henne? Hade hon bytt namn? Eftersom jag inte frågade kommer vi aldrig få svar på det. Så var det med det.

Önskar att jag fick vara en fluga på väggen på den här festen

2012-02-03T16:13:00.001+01:00

Day 2 – Words

2012-02-02T22:26:00.002+01:00

Det sägs att alla heter Glenn i Göteborg på grund av att sjukt många engelska sjömän varit här och ynglat av sig. Varför engelsmännen är så förtjusta i just det namnet och hur hög sanningshalten är i det påståendet är jag inte rätt person att bedöma, men tidigare idag när jag åkte buss noterade jag att alla mina medresenärer snackade engelska (obs, det var en helt vanlig buss, inte en sån där festlig röd dubbeldäckare). Utom de som var tysta, vilket väl vid närmare eftertanke var majoriteten. Så nu vet ni det.

Day 1 – Your view today

2012-02-02T22:18:00.000+01:00

Tvättid. Som Josefine noterade så har vi ett torkrum. Inte ett eget såklart utan ett gemensamt för allt löst folk som bor i det här huset. På ett ungefär femtio hushåll. Eller fyrtionio. För egentligen finns det två tvättstugor med varsitt tillhörande torkrum, men eftersom en person (i det femtionde hushållet) envisas med att tvätta och torka kläder som hen först frotterat sig i hästgödsel med i den ena, så får vi andra dela på den andra. Vi brukar i snitt lyckas få tag på en tvättid var åttonde dag. Det är inte jätteofta för en barnfamilj.

#febphotoaday

2012-02-02T22:04:00.000+01:00

Det har blivit en del hängande på Instagram på sistone. Och mer lär det bli, jag har hittat en fotoutmaning. Och ni ba "utmaning, yay!". För att ingen ska ~~komma undan~~ missa något postar jag bilderna här också.

Min egen lilla femminutersmetod

2012-01-31T21:55:00.004+01:00

Titt som tätt hör jag föräldrar säga att de läst Anna Wahlgren och "plockat russinen ur kakan". Newsflash for you: nej, det har ni inte. Hela hennes filosofi bygger nämligen på att man antingen kör metoderna fullt ut eller låter bli. Jag rekommenderar att man låter bli.

Angående att "hon har sagt en massa bra saker också": ja, det är klart att hon har sagt bra saker också. Nämn en person som under hela sin livstid aldrig sagt en enda vettig grej liksom. Visste ni förresten att Hitler byggde en massa raka fina breda motorvägar? Konstigt att man så sällan hör folk som tycker att han var en rätt reko kille på grund av det, bara man bortser från den där detaljen med förintelsen.

Vänta nu, jämförde jag just Anna Wahlgren med Hitler? Ja. Är det äldsta tricket i boken? Ja. Tänker jag ta tillbaks det och hitta på en bättre liknelse? Nej.

Men om ni nu ska envisas med att hålla på med "snälla metoder" så ska jag nu dela med mig av vår kvällsrutin. Den tar mellan två och tio minuter:
1. Borsta tänder och kissa.
2. Kryp ner i sängen.
3. Amma.
4. Sov.

Ps. Funkar den inte för er så testa något annat. En bra början är att lyssna på och respektera barnet. Man har igen det tusenfalt längre fram.

Och så håller en visdomstand på och jävlas också

2012-01-30T23:18:00.000+01:00

Som några av er kanske redan känner till så bor jag ju i Göteborg, och med det kommer vissa förpliktelser. Idogt ordvitsande till exempel. En av mina favoriter är att jag har samma inställning som min blodgrupp: B+

Fattar ni? B+ som i be positive. Kul.

Problemet är bara att jag har varit sjukt negativ på sistone. Jag vet inte om jag ska skylla på den segdragna förkylningen jag dras med, årstiden eller bara allmän stress. Alltså, jag fattar inte hur det kan vara möjligt att jobba deltid och ändå ständigt känna sig jagad över allt man inte hinner. Och då menar jag inte saker som typ "förverkliga mig själv" eller "börja med fridykning" utan typ diska och läsa ut boken jag började på för typ två veckor sedan.

Jag ba: nag, nag, nag och stör mig på kollegor. Och folk på vagnen. Och grannar. Orkar inte vara en rolig morsa heller. Behöver semester och tid att läsa nya Tivoli för min unge, hänga på museum, gå och fika, kramas... Och så en strimma sol då och då. Annat än in genom fönstret rätt i ögonen när jag är på jobbet.

Dock. Samtliga av förra årets nyårslöften är nu infriade. Mer eller mindre. Något försenat. Men ändå.

Pros and cons

2012-01-30T22:28:00.001+01:00

Något som samtidigt är både en fördel och en nackdel med no poo är att man lätt kan skjuta upp en hårtvätt en vecka utan det syns.

I'm a little blogger

2012-01-30T00:15:00.003+01:00

Short and stout.

Bara kollar så att det funkar att blogga on the go, så att säga. Den här telefonen är alldeles för smart för mig ibland, men jag har ju tydligen aldrig tid att sitta vid datorn längre. Sjukt busy.

Valfrihet: att slippa välja

2012-01-27T22:40:00.000+01:00

Vi hade lite kokt potatis över sedan gårdagen på jobbet. Jättegott att steka och servera till kycklinggrytan, tänkte vi, så behöver vi bara koka halva mängden ris och så får barnen tillfälle att välja det alternativ de föredrar. Fail. Inte på grund av barnen, de förstod konceptet och visste hur de ville ha det, utan på grund av att samtliga pedagoger greps av panik och blev helt oförmögna att tänka utanför lådan.

Ingen tycktes förstå att om man har två tillbehör så behöver man inte plocka åt sig så jävla mycket av varje. Barnen kommer inte plötsligt att äta dubbelt så mycket. (Att de vuxna inte skulle förstå den här ekvationen borde vi väl i och för sig ha anat, de har ju trots allt bara pluggat tre-fyra år på högskolenivå. Jämför gärna med vad händer när man bjuder in människor som inte jobbar i kök till knytkalas: man får ungefär sju ton mat över eftersom alla räknar med att samtliga ska äta en full portion just av deras medhavda rätt.) Tydligen var det också allmänt jättejobbigt att tvingas konversera med kidsen och fråga om de föredrar stekt potatis eller ris. Mycket enklare då att bara ge alla det alternativt man tycker bäst om själv.

Så, på måndag återgår allt till det normala. Vi lovar att inte överraska med en massa oönskad valfrihet fler gånger.

Fläsk

2012-01-23T19:00:00.000+01:00

Alltså, hur kommer det sig att jag allt oftare hör människor säga saker i stil med "jag skulle aldrig bli serverad bacon i Mellanöstern, så..." som ett argument för att det inte ska erbjudas fläskfri kost i förskola och skola? Är det muslimhatet som blivit rumsrent eller har folk bara blivit mer dumma i huvudet rent allmänt?

Jag har hittills aldrig stött på någon som ställt till en scen för att det inte funnits ett fullgott grisfritt lunchalternativ. Hur kan det vara ett problem att en person väljer bort viss mat, för någon annan än den som får gå hungrig förstås? Däremot kan det vara väldigt jobbigt för "allätare" att behöva tugga i sig kycklingpytt eller kikärtsgryta.

Jag undrar om de här personerna tar med sig egen mat då de går på middag hos vänner som äter någon form av specialkost, eller de kanske helt enkelt bara har vänner som är lika inskränkta som de själva så att kostfrågan aldrig blir ett problem privat.

På förskolan där jag jobbar har en familj valt att låta sitt barn äta "vanlig" kost trots att övriga familjemedlemmar inte äter fläsk. Det var ett tufft beslut för föräldrarna, det märktes. Vi har förklarat att deras barn här rätt till specialkost och att vi redan lagar både fläskfri och vegetarisk kost till flera andra personer. Men nej, de vill helt enkelt inte att deras barn ska behöva vara en av dem som är annorlunda.

Vem är det egentligen som har svårt att anpassa sig?

Och till våren köper vi matchande träningsoveraller

2012-01-21T22:37:00.000+01:00

Vi har ätit fiskpinnar för första gången sedan vi blev barnfamilj. Skitnödigt skitduktigt att hålla sig så länge kan tyckas, men det handlar egentligen inte om ifall rätten i sig är skräpmat eller inte – nix pix, för i det här hushållet äts det både korv och pannkaka och pizza – utan om symboliken. Att fastna i fiskpinneträsket, hur hemskt låter inte det liksom? Nej, tacka vet jag Sorgmodets träsk i Den oändliga historien. Om man nu prompt ska hålla på och gå i gyttja och sörja.

Men det var gott och vi blev mätta och det kommer säkert ske igen.

Jag ska försöka låta bli att göra om det

2012-01-19T22:10:00.000+01:00

Nej men, ska vi ta och säga att vi är överens om att den där sex-/relationssutmaningen inte var så rolig som jag trodde vid första anblicken? Kanske att det hade blivit intressant om man är genusvetare eller på annat sätt engagerad för en bättre värld eller så, men för en vanlig tramsa som mig: nja.

Men. Jag slutförde den iallafall. Plikten framför allt, som vi brukar säga.

Den magiska bänken

2012-01-19T21:53:00.000+01:00

Vi har en magisk bänk i köket. Där kan man ställa grejer som man inte orkar plocka in i skåpen och vips så förflyttas de medelst trolleri till sina rätta platser. Tur är väl det, för annars hade ju jag varit tvungen att röja av den där bänkjävlen hundra gånger om dagen och det hade jag ju aldrig orkat. Kanske hade jag rent av flippat och skällt ut den som ställt prylar där, eller åtminstone fällt spydiga kommentarer (eller bloggat) om det.

Uppbrott

2012-01-16T21:01:00.001+01:00

17 år tog det innan hon var redo att gå. 17 år av "gått in i en dörr", "spelat fotboll med brorsorna" och "snubblat i källartrappan". 17 år av sakta men säkert krympande livsutrymme. Aldrig få behålla vänner. Aldrig få behålla jobb. Aldrig få behålla något som var henne kärt.

– Om jag lämnade din pappa, skulle du fortfarande vara min vän då?
– Ja. Gör det.

Utanför rättegångssalen fick han syn på mig och slet sig loss från poliserna som ledsagade honom. Kramade om mig länge och hårt. Trodde att jag var där för att rädda honom. Pang! Sluten psykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Det sveket får jag betala för. Om och om igen.

Del 1 – Kärlek
Del 2 – Monoamori/monogami
Del 3 – Äktenskap
Del 4 – Kärnfamiljen
Del 5 – Sexuell exklusivitet
Del 6 – Otrohet
Del 7 – Kärlek eller ideal
Del 8 – Sexuella läggningar
Del 9 – När kärlek blir vänskap

Hej bloggen!

2012-01-14T21:58:00.000+01:00

Du har helt rätt. Jag negligerar dig. Om det är till någon tröst så vill jag dock påpeka att jag har dåligt samvete över det. Lite åtminstone. Men jag kommer tillbaka så fort nyhetens behag lagt sig på iphone-fronten. Promise.

Tills dess tre mycket läsvärda inlägg av personer som troligtvis inte hänger på twitter/wordfeud dagarna i ända:

Amningsbloggen – Är barnstyrd avvänjning möjlig
Vilda barn – Att få känna
Sagogrynet – Felicia försvann och skrikmetoderna

Och för er som inte är intresserade av anknytning och dylikt trams (säkert jättemånga av er sort som hänger här), lite lättsmält pausunderhållning:

När kärlek blir vänskap

2012-01-12T22:35:00.003+01:00

En kompis berättade för ett tag sedan att han och hans käraste skaffat tv i sovrummet och i nästa andetag att han läst att det drar ner sexfrekvensen något kopiöst. Sen skrattade vi lite och en tid senare gick de skilda vägar. Såklart inte på grund av tv:n och/eller att de eventuellt slutat ligga (or...?), utan för att de tyckte att de kommit till ett stadie i förhållandet där de mer var vänner än partners. Det har jag hakat upp mig på och funderat mycket över.

Jag menar, blir det inte så för alla förr eller senare? Lever man så nära varandra år ut och år in så är det väl oundvikligt att man antingen börjar hata varandra eller att vänskapen blir så djup att den liksom tar överhanden när den där första förälskelsen lägger sig. Måste det vara fel? Det kallas väl inte livskamrat för intet? Och det ena utesluter väl inte det andra? Eller?

Del 1 – Kärlek
Del 2 – Monoamori/monogami
Del 3 – Äktenskap
Del 4 – Kärnfamiljen
Del 5 – Sexuell exklusivitet
Del 6 – Otrohet
Del 7 – Kärlek eller ideal
Del 8 – Sexuella läggningar

Hello to my little friend

2012-01-11T21:39:00.002+01:00

Nipple slip

2012-01-11T20:24:00.001+01:00

@jonnadignelius

2012-01-11T14:29:00.000+01:00

Ok, nu finns jag alltså på twitter. Men håll i eventuella ponnyhästar en stund till, det kommer säkert vara mycket verkstad och lite snack ett tag tills jag fattar vad jag håller på med.

Ps. Nej, telefonen har inte kommit. Jag sitter vid datorn. Så 2011.

Årets komplimang

2012-01-10T23:18:00.001+01:00

– Mamma, vilka goda tissar du har idag! De är godare än när du precis har duschat!

Amma vidare-bloggen efterlyser

2012-01-09T23:45:00.000+01:00

"För några veckor sedan efterlyste vi era erfarenheter av möten med vården*, där amning och/eller amningslängd kommit upp. Vi har fått in en hel del svar med tar gärna emot fler, så om du inte hunnit skriva ihop dina erfarenheter så har du fortfarande chansen. Ju fler svar vi får in, desto vettigare sammanfattning kan vi göra så vi är tacksamma för alla svar. Sprid gärna vidare så att vi får in så många svar som möjligt. Här kommer instruktionerna igen:

Om du vill bidra till vår undersökning så kan du skriva ner den eller de gånger som amningen kommit upp under dina/era möten med vården. Skriv med dina egna ord och använd gärna frågelistan här nedanför som stöd. Du behöver inte svara på alla frågor eller skriva i samma ordning som frågorna står här, se dem bara som ett stöd. Om du skriver kort eller långt spelar ingen roll, men vi blir förstås tacksamma för alla svar eftersom de bidrar till att vi kan göra en bättre insats i den här frågan. Skicka ditt svar, gärna som wordfil, till amma.vidare (at) gmail.com Hör av dig om det är något du undrar över, vi ser mycket fram emot att ta del av era erfarenheter.

Frågelista

Har amningslängd kommit upp vid något tillfälle i ditt eller barnets möte med vården? Berätta vad som hände! Vad var syftet med besöket? Vem var den vårdsökande? Var det något amningsrelaterat?

Hade vårdgivaren någon tydlig inställning till er amning, positiv, negativ eller neutral?

Fick du/ni råd, tips eller information som gällde amningen? Var det i så fall något ni bett om? Hur motiverades dessa råd och tips?

Hur upplevde du/ni det bemötande ni fick? Hur tänkte och kände du/ni efter mötet? Hade du önskat att det var på något annat sätt och i så fall hur?

Ps. Sprid gärna det här uppropet så att så många som möjligt får möjlighet att delta med sina erfarenheter.

*Vården kan vara läkare, sköterskor, BVC, MVC, sjukvårdsupplysningen, rehabilitering etc. Den här gången utesluter vi tandvården, eftersom vi har planer på en separat undersökning om möten med just tandvården längre fram om den här första faller väl ut."

Migrän?

2012-01-09T16:28:00.000+01:00

Jag vet inte hur vanligt det är med migrän, men jag gissar på att åtminstone någon eller några av er som brukar titta in här har erfarenhet av det. Till er har jag ett par frågor:

1. Hur vet man att det är migrän man har? Alltså, vad är skillnaden mellan det och återkommande fullkomligt lamslående "vanlig" huvudvärk, där alla former av ljud, ljus och lukter blir helt outhärdliga, till den grad att synen och balanssinnet blir påverkat?

2. Måste man gå via en läkare eller finns det vettig receptfri hjälp att få (ibuprofen och paracetamol har noll effekt, naproxen lindrar något)? Alltså oavsett om det är migrän eller "vanlig" huvudvärk man lider av.

3. Något annat jag bör känna till?

Sexuella läggningar

2012-01-09T11:44:00.006+01:00

Förr brukade jag hävda att jag var bisexuell, men ju äldre jag blir desto mer hetero känner jag mig. Eller, identifierar jag mig som, kanske jag ska säga. Men man vet ju aldrig. Jag kanske skaffar mig en röd sportbil och rymmer med en blond 25-årig (kvinnlig) modell när jag 40-årskrisar som värst. Den som lever får se.

Äh, egentligen tror jag väl mest på det gamla djungelordspråket att man blir kär i individer, inte kön. Och så väljer jag att inte problematisera det mer än så. Omgivningens förväntningar? Lalalalala bingo! Next question!

Del 1 – Kärlek
Del 2 – Monoamori/monogami
Del 3 – Äktenskap
Del 4 – Kärnfamiljen
Del 5 – Sexuell exklusivitet
Del 6 – Otrohet
Del 7 – Kärlek eller ideal

Kärlek eller ideal

2012-01-08T17:00:00.003+01:00

Kärlek.

Del 1 – Kärlek
Del 2 – Monoamori/monogami
Del 3 – Äktenskap
Del 4 – Kärnfamiljen
Del 5 – Sexuell exklusivitet
Del 6 – Otrohet

Otrohet

2012-01-08T11:43:00.003+01:00

Min mamma var en berättare av rang och hon älskade att hålla långa föredrag, varesig man ville höra dem eller inte. Sånt vi ville lyssna på avhandlade hon gärna vid köksbordet över en långsittning med te och ostar och sånt vi gärna ville slippa tog hon i bilen då ingen kunde komma undan.

Jag minns särskilt ett tillfälle, på väg hem från ridhuset, då hon predikade för mig och en av mina vapendragare om vikten av att välja en schysst partner från början, eftersom möjligheten att påverka någon annan än sig själv är ytterst begränsad:

– Ett bra sätt att kolla om man hittat en vettig pojkvän är att vara otrogen mot honom och se hur han hanterar det, kläckte hon illmarigt ur sig, varpå både jag och min väninna dampade ur. Ingen av oss var jättesugen på att bli utsatta för detsamma.

Jag minns inte hur samtalet utvecklade sig därefter, mest troligt ville hon bara se vår reaktion, men jag vet att min kompis idag lever i någon form av on and off-förhållande med en notoriskt otrogen man. Faktiskt lyckades han lagom klichéartat göra en annan kvinna gravid samtidigt som hon väntade deras son.

Del 1 – Kärlek
Del 2 – Monoamori/monogami
Del 3 – Äktenskap
Del 4 – Kärnfamiljen
Del 5 – Sexuell exklusivitet

Sexuell exklusivitet

2012-01-07T11:43:00.003+01:00

Jag kan inte dra mig till minnes att jag i något av mina tidigare förhållanden kommit överens om några ground rules gällande ifall, och i så fall under vilka omständigheter, det skulle vara ok att ha sex med andra. Nu när jag tänker på det så hade det hade varit intressant att se en sliding doors på hur mitt liv sett ut om jag haft vett att ta den diskussionen någon gång emellanåt.

Kanske har flera av mina tidigare partners egentligen inte haft svårt att hålla sig innanför skaklarna. Kanske har de bara spelat efter andra regler. Det kommer vi aldrig få veta. Synd.

Del 1 – Kärlek
Del 2 – Monoamori/monogami
Del 3 – Äktenskap
Del 4 – Kärnfamiljen

Igår vid Plikta: Fifi-spotting

2012-01-06T22:38:00.001+01:00

Jag ser på avstånd en person som jag misstänker kan vara Fifi. Funderar på hur många som är över meddellängd, har rosa halvlångt hår och hänger på vår sida av stan, men får inte ihop det med den blå barnvagnen (oklart varför). Konsulterar hemulpappan. Han är bombsäker på att det är Fifi.

Hur kan han vara så säker, undrar ni förstås. Jo, det ska jag tala om för er, han känner igen mönstret på hennes leggings från Instagram. När, o när, ska jag få min nya telefon, undrar jag.

Förtydligande angående förra inlägget

2012-01-06T20:42:00.001+01:00

Det är inte frågan om någon time-out eller annan form av bestraffning. Hon är fullt kapabel att gå upp för trapporna och in i lägenheten för egen maskin, när hon själv väljer att göra det. Och jag skulle inte låta henne stanna där ute om hon var ledsen.

Emotrappan/Historien upprepar sig

2012-01-06T17:49:00.004+01:00

Hemulen är i någon slags fas då hon blir ~~en jävla martyr~~ lite skör ~~hela tiden~~ emellanåt. Jag vill gärna vara en god mor som bara tröstar och tröstar och aldrig själv lackar ur när ungen låter som ett gammalt gångjärn, men tyvärr är det totalt icke-kompatibelt med mitt tålamod.

För en stund sedan var vi på väg ut ur affären, alla tre med kraschat blodsocker eftersom vi varit och hälsat på barnets gammelfarmor. Ungen är för liten för att dörrens fotoceller ska reagera på hennes uppenbarelse och jag var inte tillräckligt snabbt framme för att ta emot den när den slog igen, så hon fick sig en rejäl knuff och ramlade omkull.

Egentligen gjorde det nog inte så ont, hon blev åtminstone inte skadad, men hon blev skrämd och kanske lite desillusionerad när hon insåg att jag inte är allsmäktig och kan skydda henne från allt ont. Tårögd och förbannad marscherade hon iväg över torget och ville inte på några villkor bli tröstad av sin ouppmärksamma mamma.

Ok, fine. Det var väl delvis mitt fel, så jag uppbådade den lilla energi jag hade kvar och lyckades reda ut situationen och få med henne hemåt. Frid och fröjd, inbillade jag mig, men på väg in genom porten krockade hon sen med sin pappa och av någon anledning fick hon för sig att jag även den här gången borde ha kunnat förutse hela händelseförloppet, så hon bestämde sig för att inte följa med in och jag tappade konceptet.

– Ok, sitt här och var sur då, gormade jag och gick in. (Not my proudest moment.)

Ungefär en halv minut senare gick jag ut och tjatade med henne in (igen: not my proudest moment) och stängde porten för att hon inte skulle få för sig att sticka iväg och bli överkörd eller bortrövad, innan jag klampade vidare upp till lägenheten.

I den trappan har hon suttit/legat och varit på dåligt humör ett antal gånger. Det känns liksom relativt safe att låta henne stanna där och avreagera sig (även om jag spontant kunnat tänka mig att låta henne stanna på förskolan/torget/spårvagnen) medan jag själv går in och gör samma sak och plötsligt inser jag att jag har blivit min egen mamma och att min unge, åtminstone till humöret, är en kopia av mig. Jag satt också på trappen utanför och mullrade inombords en stund när vi blivit osams på vägen hem när jag var barn.

Kärnfamiljen

2012-01-06T11:43:00.001+01:00

What can I say? Jag lever i ett monogamt förhållande med den biologiska fadern till mitt barn. Det är vi som är verklighetens folk™.

Mellan åtta månaders och sex-sju års ålder provade jag dock på att vara barn till en ensamstående mamma. Det var inget jag tog någon större skada av, om jag får säga det själv. Tvärtom. Jag tror att få barn får uppleva den odelade kärlek och uppmärksamhet jag fick under de åren.

Men framför av allt slapp jag otryggheten i att växa upp med en förälder med ett aktivt missbruk. (Utom under skolloven då jag hade den livsviktiga "rätten till" min pappa.)

Del 1 – Kärlek
Del 2 – Monoamori/monogami
Del 3 – Äktenskap

Äktenskap

2012-01-05T11:42:00.004+01:00

Jag klär inte i vitt, har aldrig lidit av någon gräddbakelsefetisch och konceptet att älska varandra tills döden skiljer en åt har jag haft ett odramatiskt icke-förhållande till. Däremot har jag alltid varit ett stort fan av brakfester.

När vi gifte oss var jag 21 och han 23 år. Vi hade varit tillsammans i knappt ett år och jag antar att man kan säga att det var rätt spontant påkommet. Det kändes som en bra idé då och det känns som en bra idé idag, åtta år och ett barn senare. Nuförtiden känns det nog till och med lite bättre eftersom få höjer på ögonbrynen när de får reda på att en 29-årig småbarnsmorsa är lagvigd.

De första åren vågade jag knappt referera till min man som just "min man" eftersom det drog igång en jevvla massa spekulationer kring huruvida jag a) levde tillsammans med en "utländsk" kvinnoförtryckare, b) var uppvuxen i en sekt och på ett eller annat sätt blivit tvingad in äktenskapets boja, c) led av någon slags psykisk ohälsa och var helt oförmögen att kontrollera impulser av typen "nämen, om man skulle ta och skaffa sig sms-lån/tribaltatuering/kamphund/äkta make", eller d) en kombination av ovanstående. Slutsats: Det måste på ett eller annat sätt vara synd om mig.

Det här var nämligen på tiden före bridezilla-programmens intåg i tv-tablån. Nuförtiden verkar det, på gott och ont, vara socialt accepterat både att drömma om bröllop och att ingå äktenskap lite hipp som happ.

Ps. Jag har naturligtvis inga som helst fördomar mot 21-åringar som lever som om varje dag var den sista.

Del 1 – Kärlek
Del 2 – Monoamori/monogami

Amningshysteri goes bokhysteri

2012-01-04T17:26:00.000+01:00

Nu är den äntligen här! Boken om att växa upp som barn till världens bästa uppfostrare. Skynda skynda, innan den tar slut!

h4x0r

2012-01-04T12:40:00.000+01:00

Det var inte ni kära läsare som svikit mig, bara jag själv som glömt att klistra in spårningskoden när jag bytte utseende här på bloggen. Vi kan alla andas ut, det är ordnat och från och med imorgon bör jag kunna knarka korrekt statistik igen.

Du skulle bara våga vara nöjd med dig själv!

2012-01-04T12:06:00.001+01:00

Att som kvinna vägra låta sitt liv kretsa kring att behaga andra är tydligen oerhört provocerande ännu en god bit in på 2000-talet. Kolla till exempel hur det ser ut i kommentarsfältet när Lady Dahmer konstaterar att hon inte slutade vara tjock 2011 heller. Genast känner en rad personer att de bara måste påpeka att hon borde sluta äta this and that, att det är ohälsosamt att vara överviktig och att det syns att LCHF inte funkar.

Om vi för en stund låtsas att belackarna har rätt i sak så undrar jag ändå hur de tänker när de väljer att lägga tid och energi på att författa sina utfall. Det är inte som att de har något nytt att komma med, jag är helt säker på att Lady Dahmer hört alla deras argument förr, och vad är det för övrigt de argumenterar mot, eller för?

Hej, här är jag. Jag är tjock. Punkt. Om hon postat ett inlägg om att hon inte slutade vara långhårig 2011 heller, hade då hennes läsare känt ett behov om att bitcha om det också?

Monoamori/monogami

2012-01-04T11:42:00.004+01:00

Ofta tycker jag att normerna är så snäva att jag inte ens bryr mig om att försöka passa in. Jag har nattammat (länge), ammar fortfarande till husbehov och vi samsover oftast alla tre. Jag accepterar att det växer hår lite varstans på min kropp, en kropp som jag för övrigt trivs i trots att den inte har samma proportioner som när jag var tonåring. Jag har inte använt schampo på ett halvår, sminkar mig sällan och känner inget behov av konsumera mensskydd som bara används en gång för att sedan kastas bort. Jag försöker inte göra sken av att jag inte har några kroppsfunktioner, uppskattar barnfri tid och föredrar husman och öl framför sallad och vitt vin när jag hänger med mina vänner.

Just när det kommer till tvåsamhetsnormen har jag dock aldrig haft några större större problem att passa in. Jag har sett och lyssnat på dokumentärer, både mer och mindre seriösa, om människor som väljer att leva i andra former av förhållanden och familjekonstellationer och jag tänker att visst, var och en får väl göra som de vill. Men fan vad jobbigt det verkar. Ett program handlade till exempel om en familj bestående av ett barn och dess två biologiska föräldrar, plus tre andra vuxna. Jag blir matt bara av att tänka på det. Vi har svårt nog att pussla ihop tillvaron trots att vi bara är tre personer i den här familjen.

Eller är jag helt fel ute nu? Någon som har erfarenhet av förhållanden med lite vidare ramar? Vad har jag missat?

Del 1 – Kärlek

Bojkott?

2012-01-04T11:04:00.000+01:00

Igår hade jag en (1) besökare, enligt Google Analytics.

Läs!

2012-01-03T22:44:00.000+01:00

Kärlek

2012-01-03T18:00:00.001+01:00

Den uppmärksamma kanske har noterat att jag flaggade för en bloggutmaning för ett bra tag sedan. Jag har inte glömt, jag lovar. Det har bara kommit lite grejer emellan. Typ livet och så. Men nu kör vi:

När jag var tonåring hade jag rätt lätt för att bli kär, fast så kanske det är för "alla" i den åldern, han som kom att bli min första pojkvän hade jag aldrig pratat med eller ens sneglat på innan jag fick höra att han hade ett gott öga till mig. Jag lät såklart inte det hindra mig utan gick hem och kikade i skolkatalogen och konstaterade att han kanske kunde vara värd en chans. Sen tog jag kontakt med honom i skolan och ett tu tre så var vi ihop.

Han var en bra kille. Så här i efterhand kan jag nog konstatera att han var en av de bättre. Vi var ihop i två månader och gjorde slut helt odramatiskt. Han fick mig aldrig att känna mig dum eller konstig eller otillräcklig. Tvärt om. Han lyfte mig. Och så var han en jävel på att hångla.

Några år senare träffade jag honom ute på lokal. Då var han tillsammans med en tjej som hade ganska allvarliga ätstörningar. Han var väldigt oroad över hennes hälsa och även om han väl tekniskt sett "lämnade ut" henne minns jag det som att han pratade om henne med stor värme och respekt.

Senare har jag vid ett par tillfällen gett killar en chans efter att jag på omvägar hört att de varit intresserade av mig, första killen jag (av okänd anledning) hade sex med bland annat. Det var inte ett vinnande koncept. Jag hade helt enkelt tur första gången.

Teaser

2012-01-02T18:15:00.000+01:00

Om allt går som smort, vilket det ju i och för sig aldrig gör, så kommer 2012 eventuellt att gå till historien som året då jag började twittra och instagramma. Ty efter en tids krångel med min gamla halvsmarta telefon klick-klicketi-klickade jag till mig en såndäringa iphone i förmiddags.

Så. Nu återstår bara en leveranstid på 3-5 vardagar, byte av abonnemang och portering av telefonnummer och sånt där så bör jag vara igång sen. Ska vi säga någon gång runt mars-april?

Håhåhå, hejdå socialt umgänge!

Rättelse

2012-01-01T23:27:00.000+01:00

Jag har ätit Blå Kongo tidigare. Inte för att jag minns det själv, men tydligen har min man haft med sig en lunchlåda med blått potatismos till jobbet och gjort succé med den. Någon gång våren 2006.

Bokslut 2011

2012-01-01T23:11:00.004+01:00

Januari

I årets första inlägg förutspådde jag att katthatt skulle bli årets trend. Kanske var jag för tidigt ute. Hur som helst tycker jag det ser bra mycket bättre ut än de där stickade mössorna med blårävstofs som alla och envar envisas med att bära jämt och ständigt.

Några dagar in på det nya året började jag på mitt nya jobb som kock på en förskola. Jag tycker fortfarande mycket bra om min kockkollega och jag tycker fortfarande att vår enda kylskåpsmagnet säger rätt mycket om stämningen i köket.

Snö hade vi tydligen också.

Och så kokade jag kräftfond. För första och sista gången.

Februari

Arla bjöd på en illusion av sommar. Det var festligt.

I köket såg det som vanligt ut så här. Hemma alltså. På jobbet är det ordning och reda på mig. Kanske är det det faktum att vi har diskmaskin där som gör skillnaden.

Och så gjorde den ugnsstekta falukorven comeback. Både hemma och på jobbet.

Mars

Vi städade inte precis ihjäl oss.

Jag fick äntligen ett tillfälle att dra det klassiska banan i fickan-skämtet.

Och så gjorde jag ännu ett fashion statement: Livmodertröjan. Kom ihåg var ni såg den först.

April

Odlingssäsongen drog igång. Sen blev det frost. Och sen blev det odlingssäsong en gång till.

Vi lagade spenatsoppa till barnen på jobbet. Med ägghalvor. 112 ägghalvor.

En fågel flög in i rutan och vi funderade över döden en stund.

Och så kom jag ut ur geek-garderoben och tipsade om mina favoriter i föräldrahyllan.

Maj

Det snöade.

Jag tog körkort.

Och så brann det utanför köksfönstret.

Juni

Vi skördade årets första jordgubbar.

Barnet fick en egen säng...

...lekte med saxen...

...och testade den skitlånga rutschkanan när vi åkte på nostalgitripp till Bergsjön.

Och så "åt" vi kräftor.

Juli

På semestern stannade vi hemma.

Augusti

Vi turistade lite mer på hemmaplan.

Barnet ~~plågade katten~~ behöver inga syskon.

September

Jag briljerade i Wordfeud.

På bokmässan sprang jag på Anna Wahlgren i egen hög person.

Oktober

Jag funderade på att börja sticka. Sen tänkte jag om.

Och gick istället in i ett virkningsskov.

Och beslutade efter moget övervägande att sponsra Rosa Bandet-kampanjen med 1:50 kronor.

November

Vi gick på Frida Kahlo-utställningen på konstmuseet. Jag bestämde mig för att bara ta ett enda kort där inne. På en fontän som inte hade något med Frida Kahlo att göra.

Barnet fick en chokladkalender. Tysk, kristen och rättvisemärkt.

Jag slutade använda uttrycket white trash.

Och åkte till Ulricehamn och umgicks med andra amningshysterikor i dagarna två.

December

Hemulen håller på att lära sig skriva!

Jag bakade så jä-hä-hä-vla goda lussehybrider.

Odlingssäsongen vägrade ta slut.

Och jag vann ett halsband!

Bonus: Av någon anledning missade jag att nämna den fantastiska bloggen Shampoo Rising när jag körde lite länkkärlek häromdagen. Det kompenserar jag med att inte bara länka i efterhand utan också stjäla en lista av dem:

Årets bok
På Chesil Beach av Ian McEwan gav mig läsglädjen tillbaka. Rosa – Den farliga färgen av Fanny Ambjörnsson har jag inte läst, men jag fick den i julklapp efter att ha ägnat en stor del av året åt att önska mig den.

Årets film
Jag kan omöjligtvis ha sett en ny film i år. Minns inte ens när jag var på bio senast. När jag var gravid kanske? Bästa hyrfilmerna: Precious (feelbad) och I love you Phillip Morris (feelgood).

Årets TV
True Blood!

Årets kokböcker
Julen 2010 gav jag mig själv ett signerat förhandsex av Lotta Lundgrens Om jag var din hemmafru i julklapp. Den har jag inte lagat ett enda recept ur, men jag tar fram den med jämna mellanrum och dreglar lite på bilderna. Under 2011 har jag inte konsumerat en enda kokbok, men jag kommer troligtvis att köpa Mats-Eric Nilssons Smakernas återkomst, och utnämna den till årets kokbok, inom kort.

Årets kulinariska återupptäckt
Kål. Brysselkål. Blomkål och fänkål. Kål, kål, kål!

Årets kulinariska omvärdering
Jag insåg häromveckan att jag gott kan klara mig utan pizza. Dussinpizza alltså. Italiensk pizza och hemmagjord pizza kommer jag säkerligen bli sugen på fler gånger.

Årets måltid
Den här frågan vägrar jag svara på. Det är som att fråga en flerbarnsförälder vilket barn hen älskar mest.

Årets sminkupplevelse
Senast jag köpte smink var när jag skulle på ett bröllop. Våren 2007. Kanske slår jag till på en ny mascara i år. Det är det enda jag använder nuförtiden. Vid speciella tillfällen. Jag har också en tanke om att skaffa mig ett riktigt snyggt rött läppstift att spöka ut mig med när jag ska dricka alkohol på lokal i sällskap med andra tuffa kvinns. Den som lever får se.

Årets kolhydrater
Potatis. Solist är min nya favoritsort. Och igår åt jag Blå Kongo för första gången någonsin, tjugofem år efter alla andra. Det var spännande.

Årets fetmaraseri
Orka.

Årets ”glädje de har tagit ifrån oss”
Bortsett från att några av er ville göra gällande att jag inte var först med lussehybriderna så vet jag inte om jag blivit särskilt desillusionerad under året som gått. Eller så har jag bara förträngt det.

Årets mediatrötthet gånger hundra
Diskussionen leksaker, kläder och genus. Alltså, det är angeläget, men det känns mest som att det predikas för dem som redan frälsta.

Årets comeback
Ugnsstekt falukorv och Hawaiikassler. Inte nödvändigtvis vid samma sittning.

Så går ett år och kommer aldrig åter

2011-12-31T22:43:00.000+01:00

Imorgon kommer (kanske) ett ordentligt bokslut. Idag blir det enkäthysteri istället. Ni vet den där som alla gör idag.

1. Hände något i år/gjorde du något i år som aldrig hänt förut?
Att jag tar körkort hör inte till vanligheterna.

2. Höll du några av dina nyårslöften?
För ett år sedan påstod jag att 2011 var året då jag skulle börja skriva på min bok, det har jag inte gjort och jag lär inte göra det den närmaste tre timmarna heller, men jag har funderat och planerat. Jag såg också ljuset i tunneln på två andra stora projekt. Det första, att ta körkort, rodde jag i land med 5 maj. Det andra, hjälpmammeprovet, la jag förvisso sista handen vid i onsdags, men jag har inte skickat in det för rättning än. Över lag tycker jag ändå att jag har presterat fullt godkänt. Heja mig!

3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Icka blev mamma för andra gången, annars var det rätt lugnt på den fronten i verkliga livet, däremot ploppar det ut barn till höger och vänster hos bloggarna jag läser.

4. Dog någon som stod dig nära?
Nej, tack och lov.

5. Vilka länder besökte du?
Jag har inte varit utanför Götaland i år.

6. Är det något du saknar år 2011 som du vill ha år 2012?
Lite mer tid och lite högre lön skulle sitta fint. Så kanske jag får ro att börja på den där boken trots allt.

7. Vilket datum från år 2011 kommer du alltid att minnas?
Inget särskilt. Visst, det hände en del stora grejer. Typ Fukushima och Utøya, men jag har redan glömt de exakta datumen.

8. Vad var din största framgång 2011?
Att jag bytte jobb och tog körkort.

9. Största misstaget?
Det känns spontant som att jag undvikit att begå några dundertabbar i år.

10. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Jag testkörde vattkoppor tidigare i höstas. Det var helt klart överskattat.

11. Bästa köpet?
Bilen?

12. Vad spenderade du mest pengar på?
Mat.

13. Gjorde någonting dig riktigt glad?
Min unge. Min man. Min odlingslott. Körkortet. Att jag vann nyårsutlottningen hos Karins konstgrepp. Och en massa annat. Jag är glad oftare än man kan tro.

14. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2011?
Eric Saades Popular. Min unge har fallit pladask för den såpass att jag har svårt att tänka mig att nästa års melodifestival kommer bjuda på något som toppar den.

15. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Både och. Förra året var jag i chock efter mammas död. I år har jag orkat börja känna efter igen.

16. Vad önskar du att du gjort mer?
Skrivit.

17. Vad önskar du att du gjort mindre?
Tjatat.

18. Hur tillbringade du julen 2011?
Hemma med min lilla familj. Kravlöst.

19. Blev du kär i år?
Jag fortsatte vara kär i min familj.

20. Favoritprogram på TV?
True blood, Landet Brunsås och På spåret.

21. Bästa boken du läst i år?
På Chesil Beach av Ian McEwan. Den gav mig tillbaka läsglädjen efter lång tids stiltje.

22. Största musikaliska upptäckten?
Musikalisk upptäckt? Nu förstår jag inte.

23. Något du önskade dig och fick?
Körkort.

24. Något du önskade dig men inte fick?
Tid och ork att skriva.

25. Vad gjorde du på din födelsedag 2011?
Eftersom det var en tisdag så antar jag att jag jobbade. Jag minns faktiskt inte.

26. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
En diskmaskin kanske?

27. Vad fick dig att må bra?
Se fråga 13.

28. Vilken kändis var du mest sugen på?
Sjukt ointressant fråga. Jag har aldrig särskilt attraherad av kändisar.

29. De bästa nya människorna du träffade?
Bortsett från några fellow amningshysterikor stiftade jag inte många nya bekantskaper.

30. Vad har du för nyårslöften inför 2012?
Att finnas där för min unge. Kanske börja på den där uttjatade gamla boken.

Frågan är om jag eller barnet är mest exalterad över den här

2011-12-31T17:22:00.001+01:00

Notera även här den fläckfria mise en placen i bakgrunden. Så jobbar vi i mitt föräldrahem.

Mise en place

2011-12-31T17:07:00.001+01:00

Eller som vi som vi säger på svenska: var sak på sin plats slash ordning och reda.

Årets sömnkvot är tydligen redan fylld

2011-12-30T20:34:00.002+01:00

Barnet som gick och la sig halv elva igår och gick upp vid sju i morse, och som enligt barnafadern inte sovit middag, har tydligen inga planer på att gå och lägga sig idag.

Jag, som sovit cirka två timmar i natt, får svårare och svårare att vara snäll och trevlig.

Precis vad jag är sugen på efter de senaste dagarnas rapportering!

2011-12-30T14:32:00.001+01:00

Hur gick det sen?

2011-12-30T06:56:00.001+01:00

Strax efter mig kliver en vansinnigt stressad man med två stora resväskor ombord på spårvagnen och frågar föraren om han kan trycka plattan i mattan. Tydligen har han beställt en taxi som inte dykt upp och nu är han på väg att missa sitt tåg. Föraren lovar att göra sitt bästa (i Göteborg har vi ungefärliga tider i kollektivtrafiken, på riktigt alltså).

Båda talar lite halvknagglig svenska men nästan direkt visar det sig att de har ett annat gemensamt språk (inget stort typ engelska eller arabiska utan något jag aldrig hört talas om, vad är oddsen?) och konversationen går med ens i en rasande fart, precis som spårvagnen.
Plötsligt skickar föraren över sin privata mobil till den stressade mannen. Han har lyckats få någon taxikontakt på tråden och när vi kommer en bit ner på Linnégatan står en taxichaufför med öppen baklucka och väntar.

Mannen tackar föraren för hjälpen, kastar sig ur vagnen, hystar in sina väskor i bagaget på taxin och slänger sig in i framsätet. Taxin gör en rivstart.

Och jag som trodde jag skulle ha svårt att hålla mig vaken på väg till jobbet.

Jag är inte ljudkänslig, men...

2011-12-30T02:50:00.002+01:00

Plötsligt snarkar hela familjen. Inte jag såklart, eftersom jag sov två timmar på förkvällen och sedan gick upp och drack en burk julmust och kvicknade till efter att barnet somnat, men de andra.
Familjefadern kör någon slags growl-variant medan barnet och en av katterna håller sig på en mer normal nivå. Att grannen tycks ha drabbats av tbc underlättar inte heller insomnandet.
Fan vad kul det kommer bli att gå upp om två och en halv timme.

Men varför skaffade du barn då, om det nu är så jävla jobbigt?!

2011-12-29T23:59:00.003+01:00

Barnet och hennes far har åkt bil i tre timmar idag. Två av de timmarna sov hon. Hellre det än att hon blir åksjuk förstås, men barn som är vakna till halv elva på kvällen är inte på något sätt ett underskattat fenomen. Tvärtom.

Bebisar som är vakna till halv elva – ok. "Stora" barn som förstår för mycket, men samtidigt för lite av vuxenprogram och som håller sig vakna till halv elva och tvingar en att hålla uppe en fasad av måttfullhet när det kommer till sena kolhydratintag – not so.

Och om det inte blir någon fantastisk årskrönika publicerad på den här bloggen i år så vet ni vems fel det är. (Inte mitt.)

Jul+bok

2011-12-29T09:00:00.004+01:00

Vid det här laget antar jag att ni lärt er att jag älskar enkäter och listor. Så, medan jag jobbar bjuder jag på en tidsinställd sådan som jag hittade hos min kusin bibliotekarien. Here it goes:

Har du fått några böcker i julklapp i år?
En. Fanny Ambjörnssons Rosa – Den farliga färgen. Som jag har längtat!

Har du gett bort några böcker i år? Vilken/vilka och till vem?
Tre. Steve Jobs-biografin till min styvfar (som knappt tar i Apples produkter med tång), en bok om skägg till lillebror och en träna svenska-bok till lillasysters pojkvän.

Hann du läsa nånting under julhelgen, och vad i så fall?
Några sidor ur Fria Tidningen på toaletten och något kapitel i den episka Gandhi-biografin som jag somnat ifrån varje kväll hela hösten.

Har du någon bok/några böcker som du alltid läser på julen?
Nej, är det normalt beteende?

Vilken tycker du är den allra bästa julboken?
Jag har nog aldrig läst en så kallad julbok.

Och till sist: hur mycket choklad har du ätit?
Alldeles för lite. Det finns kvar av både marsipabröden och hemulfaderns hemmagjorda tryfflar.

Ensam hemma-mat

2011-12-28T22:18:00.001+01:00

Nu struntar vi i att bilden är alldeles gul och konstig. Det kan bli så när man kombinerar mobilkamera med lysrör och gult porslin. Låt oss istället fokusera på en av mina absoluta favoriträtter. Enkel och genial:

Skär blomkål i tunna skivor och strimla fänkål. Ungefär lika mycket av varje.

Strö över nymalen svartpeppar, flingsalt och citronzest efter behag. (Jag tycker skalet av en citron är lagom om man utgår från ett halv blomkålshuvud och vad gäller salt så är det bra att komma ihåg att halloumin som ska ätas till också är rätt salt.)

Ringla över kallpressad rapsolja. Också efter tycke och smak.

Blanda.

Grilla halloumi.

Ät.

Den är rätt smaklös faktiskt

2011-12-28T14:58:00.001+01:00

Jag har aldrig blivit ifrågasatt när jag valt att få byta räkan (och tonfisken) mot en annan bit, har du?

Krp krp

2011-12-28T12:59:00.001+01:00

Jag vill ha, jag vill ha, jag vill ha, jag vill ha, jag vill ha, jag vill ha, jag vill ha, jag vill ha, jag vill ha, jag vill ha, jag vill ha, jag vill ha, jag vill ha, jag vill ha, jag vill ha, jag vill ha, jag vill ha, jag vill ha, jag vill ha, jag vill ha, jag vill ha, jag vill ha. Ge mig!

Jag tror bestämt att jag nämnde Karins konstgrepp igår, jag tror till och med bestämt att jag nämnde att jag kanske tänkte köpa något ur hennes webshop. Ett sånt här tandhalsband köper jag. Om jag inte vinner det i hennes nyårsutlottning vill säga.

Ps. Bilden har jag snott rätt av från Karin.

The reader

2011-12-27T15:58:00.001+01:00

Om du kikar lite snett ner till höger så borde ni hitta en lista med bloggar jag följer. Den har jag uppdaterat idag. Kanske hittar du en ny favorit?

I augusti i år gav jag mig på mastodontprojektet att skriva några rader om varje blogg jag följer. Många blev glada för uppmärksamheten, någon kände inte alls igen sig och någon blev till och med lite stött. Till er som inte blev jättenöjda med hur jag framställde er vill jag påpeka att jag inte vill er något illa, ibland blir det bara lite knasigt när man ska försöka göra sig rolig i text. Det där med tonfall som inte går fram, ni vet.

Hur som helst. Nu gör jag ett nytt försök med de bloggar jag hittat eller återupptäckt sedan dess. Håll till godo:

Avanai och Jesus
Det är svårt att prata tro i en sekulariserad värld, och lätt att känna sig dum. I en blogg ämnad för just det blir det kanske lättare och de som inte är intresserade kan hålla sig undan.

Spin off på Lisas "vanliga" blogg. Om det är för att jag "känner" henne sedan tidigare som jag fascineras så av den andliga sidan, eller om jag hade fastnat ändå, det vet jag faktiskt inte. Jag tycker i vilket fall som helst om tonen där.

Awesome people reading

Kändisar läser också.

En helt ny karriär
Om att forska, pussla å tänka på nobelpris.

En till "sidoblogg", med avsändare tuffaste motvalls. Jag brukar ju hävda att jag gillar de där gamla leffebloggarna bäst, men jag börjar ana en trend. Kanske blir 2012 året då jag börjar läsa nischade bloggar istället. Min inkörsport till den här djävulskvinnan var Diagnos: jävligt förbannad.

En vanlig dag på heroin
Jag är en ganska vanlig Malmö-tjej på 25 år. Eller ja, helt vanlig är jag väl inte. Eftersom jag sedan tio år tillbaka är sprutnarkoman tillhör jag de facto en minoritet.

Jävlar vad den här tjejen kan sätta ord på saker. Jag tror att hon kommer gå långt.

Esmes mamma
32 år, förälskad i Esme och hennes pappa. Fanatisk tv-tittare, tacksam hobbytyckare. Bosatt i Stockholm, verksam som PR-konsult.

Jag läser sjukt många bloggar som skrivs av andra småbarnsmorsor (som i någon utsträckning delar mina värderingar om föräldraskap). Kanske inte så underligt då vi så att säga befinner oss på samma ställe i livet. Men. Hur intressant det än är att läsa om deras barn så är det mest det andra som fångar mig, det som gjort och gör dem till de personer de är idag. Läs till exempel det här inlägget om en svåger.

Glisjox
Saker jag tillverkat.

Jag har köpt en symaskin. Den står här bredvid soffan. När disken är diskad och lägenheten städad och papprena sorterade och hjälpmammeprovet är insikckat kanske jag vågar bekanta mig lite närmare med den. Hos den här glisjoxaren som jag träffade på ett gerillamöte hittar jag inspiration till framtida projekt.

It could be worse... I could be Sting
Det här är ibland en lightblogg. Inget storstilat, ytterst få analyser och typ inga djupdyk. Jag ser det lite som substitutet för den där rökpausen jag aldrig tar.

Är det inte småbarnsliv så är det ofrivillig barnlöshet. Min fixering kring barnalstrande tycks aldrig upphöra. Och så handlar det om en del annat också, men tankarna kring IVF är vassast tycker jag.

Johanna Lagerfors
Jag gillar att dokumentera saker. Fota, skriva ner, lägga märke till och komma ihåg. Därför finns den här bloggen. Jag är journalist och bor i Göteborg, men reser ofta kors och tvärs i världen.

Och så ba åker hon till Japan och tar en massa skitsnygga bilder och skriver så bra och träffar fantastiska människor och äter gott och dricker gott och jag får stanna hemma.

Karins konstgrepp
Jag heter Karin. Jag är 30 år och ganska märkvärdig. Jag gillar att: titta på saker, skapa saker, läsa saker, lyssna på saker, skratta åt saker, hytta åt saker och äta saker.

Jag gillar när det inte är så mycket spärrar och ängsligt kring vad folk ska tycka. Jag gillar Karin och jag gillar Karins projekt. Någon dag när jag känner mig spontan kanske jag till och med köper något ur hennes webshop.

LillaGrå
Fantasilöst namn efter vår feta katt. 30 och lite till. Två barn, ett litet och ett stort. En "karl" som de brukar säga. B säger jag. För många katter och en gammal envis hund. Är säkert rätt tråkig och grå fastän jag försöker dölja det med färgglada kläder och saker. Det här är min klagomur.

Om hon bodde i Göteborg skulle jag tvinga henne att bli min vän. Hon skulle vara klok och balanserad och erfaren och säga att det nog blir bra när jag har ångest över vilken dålig morsa jag är och över att min unge är helt rosa. Och så skulle vi fika. Och dricka öl ibland.

Lyckoprickar
Här är Hästbloggen med alldeles för mycket barnsnack eller Familje/Mammabloggen med på tok för mycket hästar... Jag, Anna (30+) bor i vackra Västerbotten tillsammans med Pappa Pilot, 6-åriga dotter, Stora N och vår 0-åriga son, Lilla N. Vi har också en Galgo Espanol-tik och två kallblodshästar.

När någon ber mig berätta var jag är och vad jag gör om tio år så drömmer jag mig förvånansvärt ofta till Västerbotten (eller Norrbotten) och nästan lika ofta är kallblodshästar en del av ekvationen. Men jag svarar alltid något annat, för hur ska jag kunna styra upp allt det där?

niskalainen
niskalainen: förlängt adj. (urspr. niska) som beskriver en person; t.ex. hon är niska; dvs. snygg, rolig, smart, begåvad, trevlig, intressant, het, underbar. Jag är musiklärare, sångpedagog, mamma och en rätt härlig person helt enkelt!

Västerbottenskvinna. Småbarnsmorsa. Dissar tillsatser och överlever utan att hetsäta kött flera gånger om dagen. Jag sympatiserar.

Pandamamman
Jobbig men kul.

Trivsamt och familjigt men ändå lite vasst. När jag gnäller om att håret inte gör som jag vill känner jag mig fåfäng och dum, men när Pandamamman gnäller om att håret inte gör som hon vill säger jag hell yeah! När jag säger att amning är the shit blir jag ängslig och tror att Agnes Wold ska komma och läxa upp mig, men när Pandamamman säger att amning är the shit säger jag hell yeah! Och när jag vill skryta om en ny fin pryl så hejdar jag mig och tänker att det är väl ingen intresserad av, men när Pandamamman har skaffat en snygg tapet och ett rutigt golv och en käck sittmöbel till hallen säger jag hell yeah! och är visst intresserad.

Superficial Ragdoll
De tår du trampar på idag kan ha förbindelse med den röv du måste slicka imorgon.

Hon är helt säkert trevlig och helt fantastisk att ha att göra med, men jag är ändå lite rädd. (Obs, jag har ingen förklaring till varför.) Så jag ger mig inte in i några diskussioner, men jag tänker såklart fortsätta läsa och nicka gillande såhär på lite avstånd.

Sälj Grej Med Tjej
Sälj Grej Med Tjej, inte att förknippas med Sälj Tjej Med Grej fokuserar endast på reklam där tjejer säljer. Bokhyllor, bilar eller trädgårdsredskap. Allt går att sälja med en tjej.

Nej men en slickbar barnröv i en reklam för isglass är väl helt normalt, vad ska man annars lägga fokus på? En bild på glassen ifråga? Men då köper väl ingen? Var nu inte så bitter lilla gumman.

Vilse i lingonskogen
En blogg om mens.

För var hittar man annars information om bananbladsbindor, menskonstnärer och menskonferenser?

Välkommen in i röran!
Feminist, fuskvegetarian, miljötaliban, Øresundspendlare, schlagernörd, småbarnsförälder, språkpolis, badkruka & julfetischist. Allt utan inbördes rangordning!

Kanske är hon inte alls förbannad eller bitter, men jag får intrycket att hon är det, och det är menat som en komplimang. För jag tycker att det är konstigt att så många kan gå genom livet, bilda familj och göra karriär och så utan att stanna upp och ba "Men va' fan?! Det här är inte ok!" emellanåt.

Grönt nytt år?

2011-12-27T10:40:00.000+01:00

Jag har inga planer på nyårslöften om att äta tråkigare eller motionera mer. Däremot blir jag genuint glad varje gång jag lyckas förändra en vana och på så vis bli lite mindre miljöbovig. Att jag slutade röka för drygt fyra år sedan är nog det som toppar listan hittills. Det var mitt ständigt dåliga samvete dessförinnan, oavsett hur mycket jag än åkte kollektivt och sopsorterade.

Eftersom jag inte befattar mig med facebook får jag helt enkelt lita på att Lisa vet vad hon gör när hon tipsar om en grupp om miljövänligare vardagsliv. Visst kan man köpa utsläppsrätter i julklapp till sin svåger, men det är ju de "små" grejerna man gör hela tiden som gör skillnaden. Bra initiativ!

Say cheese

2011-12-26T20:38:00.001+01:00

Vi har en stadig bit Brilliat Savarin och ett krus Stilton i kylen. Synd att de inte kan gå in hit till soffan själva bara. Ååå, ost. *dreglar lite* Om jag fick välja bara ett livsmedel att äta resten av mitt liv skulle det bli ost. Utan tvekan.

Ps. Ni är några stycken som googlat kombinationen ost och amning och till er vill jag säga följande: Det går alldeles utmärkt att äta ost och amma. Gärna samtidigt. Allt som är bra för ditt välbefinnande gynnar amningen (utom typ missbruk och tungmetaller, om nu någon känner att de bara måste dra det uttalandet till sin spets). Undantag: Du eller ditt barn tål i inte mjölkprotein.

Ps 2. Tur att jag har en man som kan gå. Och som kan hämta ost när han ändå är uppe och går. Och som kan värma glögg.

Sjung jordärtskockans lov

2011-12-26T12:53:00.000+01:00

Efter att par dagars idogt ätande längtar jag efter kål och rotfrukter och annat som inte resulterar i matkoma och svängigt blodsocker, även om jag såklart kommer fortsätta hetsäta godis tills allt är slut.

Vi kör redan minimalistiskt julbord med bara några få favoriter, men nästa år får vi nog banta det ytterligare och när ungen är större kanske vi till och med kan ta bort de tråkiga barnvänliga inslagen, för det här konceptet att äta julmat i dagarna tre eller ännu mer, hur kul är det egentligen? Och vad passar då bättre än att Mirandas have tipsar om vad man kan använda den fenomenala jordärtskockan till?!

Imorgon åker hemulen och hennes far till farmodern och farfadern och stannar någon dag eller två, egentligen skulle jag också ha följt med men jag hade missuppfattat vilken dag vi snackade om och har inte lust att hetsa hem igen på onsdag kväll för att kliva upp och jobba på torsdag morgon så jag blir hemma. Hur som helst: jävar vad jag ska äta typ grekisk sallad eller strimlad fänkål och rå blomkål med citruszest, flingsalt och olivolja och kanske en skiva grillad halloumi när jag är ensam hemma. Till det isvatten, p1 och askes.

God jul!

2011-12-24T19:01:00.001+01:00

Tidsoptimism

2011-12-23T19:44:00.000+01:00

På spåret börjar om en kvart.
Skinkan är griljerad.
Gröten är kokad.
Barnet är nattat. Inte.

I-landsproblemet löst

2011-12-23T18:18:00.000+01:00

Mäkta osugen som jag var på att åka till stormarknaden idag blev jag sjukt nöjd när jag hittade ekologisk skinka i vår närbutik på väg hem från jobbet igår. Det i kombination med att vantarna bara var pseudoförsvunna kickade äntligen igång lite julstämning i det här hushållet. Tjoho!

Nu ska jag bara satsa på att få risgrynsgröten kokad, skinkan griljerad och barnet nattat innan På spåret börjar om knappt två timmar, så är vi all set sen. (Who am I kidding?)

Vantarna är upphittade!

2011-12-22T21:37:00.000+01:00

Jag hade tydligen slängt ner dem i vagnen (som ungen för en gångs skull åkt i till förskolan) på vägen ut. Väldigt udda beteende. Men hellre det än längs vägen någonstans.

Kära tomten,

2011-12-22T08:55:00.001+01:00

i år önskar jag mig ett senilsnöre och att jag hittar mina vantar.

Hittills, inom loppet av en månad, har jag både slarvat bort och fått tillbaks dem två gånger. Senast i morse glömde jag dem på förskolan, gick tillbaka in och hämtade dem och rundade sedan av med att supa bort dem (bildligt alltså, jag dricker sällan innan jag går till jobbet) en gång till innan jag var framme vid hållplatsen.

Eftersom de har tillhört min mamma och dessutom har perfekt passform vill jag ogärna bli av med dem, så jag gick hela vägen tillbaka till förskolan och sen till hållplatsen ännu en gång.
Minns ni den där uppvärmningen på gympan som gick under namnet idioten, som gick ut på att springa fram och tillbaks, kortare och kortare sträckor, mellan linjerna i golvet? Ungefär så kändes det, minus den fysiska utmattningen. Naturligtvis hittade jag dem inte heller.

Nu är jag skitsen och stressad och har i affekt bitit hål i underläppen. På två ställen.

Egentligen är jag inte en särskilt tystlåten person, men i vissa sällskap gör jag gärna ett undantag

2011-12-21T22:26:00.002+01:00

Det där enda som alla småbarnsföräldrar snackar om + det onämnbara

2011-12-21T20:28:00.001+01:00

Tidigare idag outade barnet att hon hade "jätteont i hela magen" och jag ba: Hello mr. Vinterkräksjuka, så kul att du tar dig tid att komma på besök blott tre dagar innan jul.

Men det var såklart inget att oroa sig över. En kort stund senare slank hon iväg och la en kabel som var ungefär en halvmeter lång och vips var allt frid och fröjd igen. (Eftersom vår avkomma ännu inte har varesig kompetensen eller räckvidden att torka sig själv efter toabesök har vi den stora äran att beskåda varje stolgång.) Jag upprepar: en halvmeter. Vet ni hur liten en treochetthalvtårings torso är? Den måste ju ha varit sprängfylld med skit!

Ps. Självklart ropar jag inte hej ännu. Vi har ju två hela dagar på oss att bli kontaminerade. Hemulen ska till förskolan en sista sväng imorgon och jag ska jobba två dagar till. I förskolemiljö. Dessutom toppar jag med att åka kollektivt både dit och hem. Och ni minns väl vad jag råkade ut för på spårvagnen dan före dan före dan förra året?

Hejdå läsekrets

2011-12-19T22:05:00.002+01:00

Och förresten. Nu när jag ändå redan är sur. Vad är grejen med att skaffa fler barn än man kan hålla reda på?

Jag vill ju egentligen inte trampa någon på tårna, så ifall du uppfyller fler än hälften av nedanstående kriterier så rekommenderar jag att du scrollar dig vidare till nästa inlägg. Eller en annan blogg.

1. Har du tre barn eller fler?
2. Heter något av barnen Sixten?
3. Är barnen födda med högst arton månaders mellanrum?
4. Klär du dig mestadels i Odd Molly-kläder?

Alltså, just grejen att bli på smällen och föda fram en bunt ungar är den lätta biten med att bilda (stor)familj. Jo, det stämmer, det sedan det jobbiga börjar. Visst kan man underlätta för sig själv genom att tillämpa "fri uppfostran" men det leder bara till att din omgivning (that's me) kommer hata dig. Jag tänker på det där den där tjommen Söderberg skrev: Man vill bli älskad... blablabla... i brist därpå föraktad. Är det så du resonerar?

I så fall: Grattis, du har lyckats. För när dina ungar knuffar ner min unge i plaskdammen (i somras) eller är nära att tända eld på henne med en fackla (i eftermiddags) så förväntar jag mig att du tillrättavisar dem, eller helst skulle jag såklart föredra att hade dem under uppsikt från början men jag förstår att det är för mycket begärt när du har två till att hålla koll på samtidigt som du statusuppdaterar på fejjan på iphonen och dricker någon variant på kaffe som jag inte ens kan uttala med dina föräldragruppspolare. Men gör du inte det själv så gör jag det och blir du upprörd då så, ja, förakt var ordet.

Fffff

2011-12-19T20:33:00.001+01:00

Ibland känner jag mig extra nöjd med mig själv, mitt föräldraskap och min förmåga att hantera världsalltet. Idag är inte en sån dag.

Jag har just låtit en obetald skitfaktura på 69 spänn med förfallodatum mitt i månaden, för en nyckelbricka som försvunnit för länge sedan, riva upp himmel och jord. Jag har snäst av min unge, skrikit åt en katt som jag råkade snubbla över när jag for runt och letade efter nyckelbrickan och slutligen lyckats projicera över min korta ton på mannen i huset. Fan va' gött.

And while I'm at it. Jag h a t a r de där företagen som automatiskt och årsvis förlänger abonnemang på prylar man egentligen aldrig ville ha men som ingick när man köpte något och som var gratis första året och som sedan kostar någonstans mellan en femtiolapp och en hundring om året i all evighet, amen. Finns det någon som kommer ihåg när det gått elva månader sedan man senast betalade och alltså är dags att säga upp abonnemanget innan det börjar om igen? Hoppas att deras ägare sover gott om natten och skrattar hela vägen till banken så att åtminstone någon är nöjd.

Nu har jag iallafall betalat fakturajävlen och samtidigt sagt upp tjänsten. Det ska bli kul att se vad de tar till för tvångsmetoder när jag inte kan returnera den försvunna brickan enligt avtalet, det framgår nämligen inte i det finstilta vad straffet blir. Låt mig gissa, jag blir tvungen att betala någon form av avgift?

Lilla tacksamhetsboken – del 4

2011-12-18T21:32:00.000+01:00

När jag såg mamman som försökte värma en flaska genom att spola fesljummet vatten på den på toaletten på Liseberg, kändes det extra skönt att vi lyckades fasa ut ersättningen som hemulen fick när hon var nyfödd.

Sovmorgon från den mörka sidan

2011-12-18T09:35:00.002+01:00

Istället för att njuta och glädjas över att hela familjen sov gott (här vill stavningskontrollen i telefonen att jag ska skriva gött istället) tillsammans till klockan nio, lyckas jag hitta det negativa i situationen och ta fasta på det.
Hur ska det gå när det är dags att gå och lägga sig i kväll? Och framför allt, hur ska det gå imorgon när vi ska upp i tid till förskolan?

Tvåfrontsdemens

2011-12-15T21:01:00.001+01:00

För ett tag sedan sprang jag och min lilla familj på en vän jag inte umgåtts med since yore. Hemulen och hennes far slängde ur sig ett par artighetsfraser och stack sedan iväg och åkte rutchkana. När de gått spårade det ur fullständigt:

Hon: Din kille har jag nog inte träffat, har ni varit ihop länge?
Jag: Oj, var det så länge sedan vi sågs?! Jo, men Oliver har du väl träffat?
*paus*
Hon: Jag var på ert bröllop.

Sen bestämde vi att vi skulle gå och ta en öl någon dag, men glömde såklart att byta nummer.

Odling nivå ett

2011-12-15T17:35:00.002+01:00

Gillar du brysselkål? Har du en jordplätt? Mer krävs inte. Den sorten jag har på lotten heter Long Island. Rekommenderas varmt.

Allergihysteri

2011-12-14T22:46:00.002+01:00

Ska vi ta det en gång till? I förskolor och skolor i Göteborgs Stad råder förbud mot nötter, jordnöt och mandel. Det står uttryckligen att det inte gäller muskotnöt, pinjenöt och kokosnöt, eftersom de inte är nötter. Ja, det stämmer. De är inte nötter, de råkar bara heta så. Solrosfrön nämns inte alls, eftersom de varken är nötter eller heter något som kan associeras till nötter.

Jo, jag vet att man kan vara allergisk mot solrosfrön också, men det betyder inte att de ingår i nötförbudet. Även om just du är jättejätteallergisk. Däremot kan vi se till att du får specialkost vid de tillfällen det eventuellt ingår solrosfrön i någon maträtt. Precis som vi gör för dem som är allergiska mot t.ex. ägg eller mjölkprotein.

Jag förstår att det enklaste vore om allt just du är allergisk mot ingick i nötförbudet, men om alla allergier som någon i den här kommunen har ingick i nötförbudet så skulle vi inte kunna servera någon mat alls och det vore nog ännu omständligare. Ok?